En av mina favoritplatser är Lilla Hyttnäs i Sundborn där konstnärerna Karin och Carl Larsson bodde med hela sin familj. Först och främst är det den ombonade hemtrevligheten som jag uppskattar. Sedan gillar jag färgerna, många röda och gröna nyanser, men också gult och blått, turkos och rosa i oväntade men smakfulla kombinationer. Varje rum har en egen färgsättning och det skulle ju kunna bli kaotiskt men istället känns det så harmoniskt och genomtänkt.
Carl och Karin har tillsammans skapat inredningen i huset. Carl har en lite gulligare smak. Han målar blommor och små porträtt av barnen på väggar och dörrar. Karins uttryck känns mer modernt stramt. Hennes vävar och broderier har ofta geometriska och symboliska mönster med djärva färgkombinationer.
Karin hade liksom Carl en gedigen konstnärlig utbildning från Sverige och Frankrike. I sin ungdom målade hon i olja och akvarell, men med åren inriktade hon sig istället på textil. Hon vävde mattor och gobelänger och hon broderade gardiner, dukar och kuddar. Karin skapade broderier i en mängd tekniker. Yllebroderade kuddar i olika stilar finns i var och varannat rum. Hon har broderat skira gardinkappor i förmaket med hopdragssöm. Runt Carls säng finns förhängen i vitt linne med broderier som ser ut att vara inspirerade av Hallandssöm.
I det rödgröna matrummet där hela familjen samlades till middag kring det långa bordet ligger en löpare med ett broderi som Karin kallar ”Släktträdet”. Den föreställer två röda släktträd vars rötter börjar i varsin ända av löparen, och sedan växer de två träden upp mot mitten av duken. Det ena trädet har trekantiga frukter som växer åt olika håll. Det trädet sägs representera familjen Larssons äldre släktingar. Det andra trädet har runda, äppellika frukter som föreställer barnen Larsson. Äpplena växer åt olika håll. De två som växer uppåt är sönerna Ulf och Pontus och äpplena som växer nedåt är döttrarna Suzanne, Lisbet, Brita och Kersti. Ett äpple växer åt sidan och det är sonen Matts som bara blev ett par månader gammal. Den yngste pojken Esbjörn finns inte med på broderiet. Det är daterat 1897 med korsstygn, och då var han inte född än.
Karins löpare finns avbildad på en av Carls akvareller som heter ”Väninnan” och finns publicerad i boken ”Åt solsidan” 1910.
Nu råkar det vara så att Brodera mera har mönstret till Karins löpare i arkivet och vi börjar nu sälja den igen. Jag har ägnat min sommar åt att brodera en ny kopia av den. Den broderas på 10 trådars räknelinne med flätsöm. Vi har tagit fram fint bomullsgarn i en härlig röd nyans. Man broderar med 4 tunna trådar i nålen. Tidigare har jag bara broderat flätsöm fritt där motivet är uppritat på linne eller ylle, men nu är det räknade stygn som gäller. Det blir som ett mellanting mellan korsstygn och tvistsöm. Alla rötter och grenar broderas med linjer av flätsömmen och de geometriska figurerna täcks av rader med flätsöm. Stygnen passar väldigt väl ihop med den stiliserade designen. Det är fantastiskt kul att sy och det är ju så vackert med klarrött på vitt.
Vi har gjort ett särskilt stygnpapper där vi går igenom steg för steg hur man broderar flätsöm över räknade trådar. När man väl får kläm på det så går det som en dans. Det ligger med i materialsatsen så klart.
Vill ni läsa mer och se nytagna bilder från Sundborn kan jag rekommendera Tidningen Vi. I deras oktobernummer som kommer ut i dagarna finns en vackert reportage från Sundborn, med bilder på Karins löpare i matrummet.
Akvarellerna från Sundborn finns i böckerna Ett hem och Åt solsidan av Carl Larsson. Båda böckerna kan läsas på litteraturbanken.se.
Min brorsdotter Sofia har mycket gemensamt med mig. Vi gillar båda textilt handarbete och även att pyssla i största allmänhet. Sofia har sommarjobbat hos mig en del och hjälpt till med tillverkningen av våra korsstygnshus. Självfallet har hon också broderat flera hus själv. 
När Sofia hade tillverkat det lilla bordet och målat det och sedan lade asken på bordet, så tyckte hon att de hade för lika färg, så att asken inte syntes ordentligt. Då kom hon på att hon borde lägga en ljus duk på bordet. Hon letade bland Brodera meras dukar och hittade en 
Ingenting lämnas åt slumpen. I år har vi en lite större monter än tidigare och då provbygger vi hyllorna, för att se hur de fungerar och hur många broderimodeller som får plats på dem. Om man drar undan vardagsrumsmöblerna så får hela monterinredningen plats mitt i vardagsrummet, både hyllorna och borden. Lite trångt blir det. Jag satt i soffan när det ringde på dörren och då fick jag runda hela utställningen och ut via köket för att ta mig fram till hallen och ytterdörren. 
Själv hade Monica tillverkning och försäljning i det ombyggda garaget hemma i Enebyberg. Jag bor i en suterrängvilla på gångavstånd från tunnelbanestationen i Mörby Centrum och jag råkade ha ett nyligen övergivet tonårsrum med egen ingång som skulle kunna fungera som butik. Vi behövde inte fixa så mycket för att göra lokalen mer affärslik. Vi målade väggarna i vitt, bytte ut den tråkiga källardörren och satte in spotlights i taket. Sedan valde vi några av våra egna möbler som kunde passa i en brodeributik: en bokhylla, ett halvrunt bord, en pinnsoffa. På IKEAs fyndavdelning köpte vi hyllor och täcksidor till en köksbänk som fick bli disk.Sedan fyllde vi väggarna med broderade bonader och pinnsoffan med broderade kuddar och genast började tonårsrummet likna en butik. 
Jag hade enormt mycket att göra den där första tiden och glömde förstås alltihop. Ett par veckor senare ringde Annika igen och undrade om jag hade tänkt på saken. Nu funderade jag lite och kom på att det fanns en yllebroderad kudde som Monica ville behålla själv. Jag frågade Annika om hon kunde tänka sig att brodera en kopia av den. Det ville hon gärna. Vi tryckte mönster på kläde och skickade en materialsats till Annika och så glömde jag bort henne igen. Efter några månader, i februari tror jag det var, så ringde Annika. Kudden var färdig. Hon skickade broderiet till mig och det var helt underbart. På ungefär fem månader hade hon skapat en fantastisk 
För några veckor sedan ringde Annika igen. Det var sista gången vi talades vid. Hon var inlagd på S:t Görans sjukhus och de höll på att göra en massa undersökningar på henne. Hon hade haft problem med magen under sommaren och gått ner i vikt, men nu skulle allt ordna sig, trodde hon. Hon satt och broderade mellan undersökningarna och var nästan färdig med broderiet. Hon behövde tyg och band för monteringen. Jag skickade grejerna till sjukhuset. 
Någon vecka senare ringde en väninna till Annika och hälsade att hon nu var inlagd på Stockholms sjukhem och att hon frågade efter mer band till monteringen, så då skickade jag det till sjukhemmet. Bara ett par dagar senare ringde väninnan igen och nu stod det klart att Annika inte skulle brodera mer. Hon hade cancer och det var bara dagar kvar. 
Annika avled för en vecka sedan och idag kom ett paket med posten. Det var medeltidsbroderiet som Annika hade arbetat med så länge hon orkade: en avlång dyna med en enhörning och en massa fantasiblommor. Broderiet är avslutat och hon höll på att sy fast små band längs hela kanten. Visst är det helt fantastiskt! Det är så inspirerande att studera det. Hon har lagt ner så mycket arbete på alla detaljer.
När jag jobbar med Brodera mera varje dag, tillverkar materialsatser, mailar kunder, skickar ut beställningar, så kan det ibland kännas som att jag står och stampar på samma plats. Men när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan så inser jag att mycket har hänt sedan dess. Då var hela huset fyllt av korgar och lådor och rullar med broderigrejer. Det var totalt kaos. Nu har vi ordnat en väldigt trevlig verkstad, ett lager (eller faktiskt två) och en 
Vi har också tagit fram några gamla godingar från Brodera meras arkiv, till exempel den vackra 
