Apropå förra inlägget ska jag nu i serien ”Broderier jag minns” haha, berätta om mitt första langettbroderi. Jag var sex år och gick på en förskola i Nacka. Den var inrymd i en stor röd villa, minns jag, och fröken var väldigt sträng. Jag var nog lite rädd för henne.
I alla fall skulle vi tillverka katter i något vaxduksliknande tyg. Min var röd och bestod av två tygbitar som var utklippta i kattform. Man skulle lägga ihop dem och brodera langettstygn längs hela kanten och sedan fylla med bomull eller nåt sånt.
Langettstygn för sexåringar! Det är ganska avancerat va? Jag fixade det inte. När man väl kom igång längs ena kanten gick det väl bra, men så kom jag till ena örat, och då var det en 90-graderssväng. Skitsvårt! Fröken instruerade. Jag fattade inte. Hon visade igen. Jag förstod fortfarande inte. Hon blev irriterad och sydde örat själv. Sedan var det en kort raksträcka till nästa öra. I det här läget vågade jag inte går till fröken igen. Hon blev så lätt sur. I flera dagar satt jag med den förhatliga katten och försökte komma på hur man broderar langettstygn runt hörn. Det gick inte. Istället gömde jag katten längs bak i min låda, där jag förvarade teckningar och en del andra pågående projekt.
Sedan undvek jag handarbetshörnan under en vecka eller så. Jag grejade väl i dockvrån och lade pussel och sånt. När katten kom på tal nästa gång, hävdade jag att den redan var färdig och att jag tagit hem den. Fröken tyckte det var märkligt, men hon accepterade det till slut.
Mot slutet av terminen lyckades jag smuggla hem den halvfärdiga katten i en sockiplast. Vilket förhärdat barn jag var!
Vad lärde jag mig av detta? Langettstygn är pest. Lögner löser problem. Sockiplast har flera användningsområden.
Kul att se en blogg om broderier, det har jag saknat…
Vilka fina broderier! Jag gillar paisleymönstret. Kan vara snyggt till kudde det också!