Om förslösad kvinnokraft

Nu har jag städat ett skåp igen. I det här skåpet förvarar jag dukar och servetter och på nedersta hyllan har jag haft några ihoprullade dukar som jag ärvde av min farmor när hon gick bort för tio år sedan. De flesta av dessa dukar har jag använt under åren, men ett par av dem har legat oanvända.

1932

En av dukarna var vikt och virad runt en rulle och när jag rullar upp den upptäcker jag till min förvåning att rullen som har dolts av duken i alla dessa år är ett konstverk i sig. Den är ca 40 cm lång med korsstygnsbroderi i svart och grönt. I mitten står det ”1932” och runt ändarna har man broderat bårder i mera korsstygn och slutligen prytt ändarna med tofsar i det gröna garnet. Den är verkligen stilig och jag blir så glad när jag hittar den. Min farmor gifte sig 1932, så det troliga är att någon av alla hennes mostrar eller fastrar, som har lämnat massor av fantastiska handarbeten efter sig, har broderat och givit denna rulle i bröllopspresent.

Sedan börjar jag fundera över vad som gör att någon lägger ner så mycket tid och engagemang i att pryda en rulle som ska ligga dold av en duk i ett mörkt skåp. Det finns de som talar om förslösad kvinnokraft, när de ser invecklade broderier eller annat handarbete, och jag har alltid tyckt att det finns ett stort mått av kvinnoförakt i ett sån attityd. Dock kan jag inte låta bli att i det här fallet fundera över meningen med den broderade rullen.

UPPDATERING:
Jag har fått flera mail och kommentarer till försvar för den broderade rullen. Vad roligt med ett sånt engagemang! Jag vill förtydliga att jag är den första att propagera för broderier och broderande i alla dess former. Och det är ju, som någon kommenterade, inte bara det färdiga resultatet utan även vägen dit som räknas.

Share

7 reaktion på “Om förslösad kvinnokraft

  1. Det fanns en tid när man hade avlastningsbord i var och varannat hörn i huset. Dessa bord skulle dessutom alla ha duk på sig. Det gick ju inte annars. Min mormor älskar att handarbeta (liksom jag) och har massor av dukar liggandes som hon försöker ge bort till nära och kära. För några år sedan suckade hon över att ingen hade duk på borden längre. Det hade jag faktiskt inte tänkt på då. Men själv har jag ingen duk på bordet förutom juletid. :o) Nu ser jag broderandet som en ren hobby, för min egen njutnings skull. Meditation för själen och allt det där. Kramkram.

  2. Anna!
    Jättebra inlägg!
    Du får inte missuppfatta mig. Jag är den första att försvara broderier och broderande, både sånt som tillverkades förr och det som görs nu. Jag håller helt med dig om att en av de viktigaste värdena hos broderier är själva broderandet i sig. Alla människor är inte gjorda för att brodera, men vi som gör det mår definitivt bra av att hålla på.
    Kram på dig också

  3. Vackra broderier inte förslösad kvinnokraft. Man blir glad av det. De flesta av dina broderier gläder inte bara dig som gjort dem. Slöser med kvinnokraft är väl när en mödrar ägnade sig åt att krusa örngottsbanden. (Örngottsband finns väl knappast idag) Tack för rolig blogg!!!

  4. Vilket underbart fornfynd du hittade i dina gömmor! Måste kännas härligt att ett arbete gjort av en släkting som förmodligen väl inte är i livet idag, finns så välbevarad hemma hos dig. JAg har en hel del handdukar och lakan från 30-40 talet som vi fortfarande använder. Den tidens lakanstyg går fö. inte att få tag på idag.

Kommentarer inaktiverade.