När jag pratar med någon ny person som jag inte har träffat tidigare och vi kommer in på vad vi håller på med, brukar jag nämna mitt broderande. Reaktionen från den andra personen är av två slag. Den första varianten är att den jag snackar med förstår precis vad jag pratar om, ler igenkännande och berättar om sina broderiupplevelser. Den andra reaktionen, som är mycket, mycket vanligare handlar om förvåning, förvirring och kanske ett försök till närmande genom att berätta om en moster som brukade pilla med ett broderi för några tiotals år sedan. Jag får intrycket av att de som står för den här andra reaktionen funderar på om jag totalt har fastnat i dåtiden.

Länge har jag varit lite osäker på hur jag ska förklara vad det går ut på, men nu tror jag att jag har hittat formen. Jag berättar om broderiets tre perioder. För hundra år sedan kunde i princip alla kvinnor brodera till husbehov. Det var självklart att märka handdukarna eller sno ihop ett litet broderi på en barnklänning. Sedan drog den kvinnliga frigörelsen in, kvinnor började förvärvsarbeta och broderi ansågs vara inproduktivt och slöseri med tid. ”Förspilld kvinnokraft” sa man föraktfullt.

Men nu är den tiden över och vi jobbar och stressar och det har blivit ett problem för många att de är för fokuserade på att vara produktiva. För välmåendets och självkänslans skull behöver vi hålla på med något vid sidan om, bara för att det är roligt och för att vi mår bra av det. En del spelar golf, andra håller på med yoga och så är vi en grupp som gillar att pyssla och skapa och då kan broderi vara det vi behöver. Broderi ger skaparglädje och tvingar en stressad person att varva ner och koncentrera sig. Man kan inte skynda på ett broderi. Det tar den tid det tar. Och kanske resulterar broderandet i ett ting som kan beundras under lång tid framöver. Att brodera är alltså ett väldigt modernt och bra sätt att ta hand om sig själv.
Ungefär så brukar jag säga.

Just nu broderar jag lingon. Det är en löpare från Brodera Mera som jag tänkte ha färdig till julbordet.