Broderi-tragedi

Jag ska börja med att varna känsliga läsare: om du vet med dig att du inte klarar obehaglig läsning med tragiskt slut, så lämna omedelbart denna bloggpost utan att läsa vidare.

För några år sedan köpte jag en materialsats i den trevliga Brodera Mera-butiken, som på den tiden låg på Drottninggatan i Stockholm. Det var ett yllebroderi i glada färger som var kopierad från en jämtländsk bröllopsskudde från 1700-talet. Jag broderade på under något år. Det var mycket arbete men broderiet växte så sakta fram och det blev verkligen vackert. När jag bara hade några detaljer i hörnorna kvar att brodera, så tog några av färgerna slut.

Jag hade flera andra broderiprojekt på gång så bröllopskudden blev liggande. Så småningom tog jag kontakt med Brodera Mera-butiken och de hjälpte mig att komplettera de saknade garnerna. Det var ju inte mycket kvar av broderiet, men jag hade kommit av mig lite, så det låg någon tid till. I slutet av förra året tog jag mig i kragen och plockade fram broderiet för att avsluta det. Jag förvarade det i en fin papperskasse tillsammans med ett par andra broderigrejer som jag är rädd om (en kartong som är jättebra att nysta garn runt och några garnkartor som jag har skickat efter från Finland). Kassen stod i vårat pysselrum bredvid pianot.

Och efter jul skulle det röjas och pianot skulle till mina föräldrar. Jag har en fantastisk make som är superbra på att städa. Väldigt effektiv och snabb är han. Det är nästan alltid väldigt bra att ha en sådan man. Han flyttade pianot och röjde upp riktigt bra och det tog en vecka innan jag saknade kassen med broderiet i. Då låg den redan på soptippen.

Nu har det gått en månad och jag har hämtat mig så mycket från förlusten att jag kan skriva om det utan att att bli knäckt. Jag har i alla fall ett par bilder av broderiet kvar. När jag har berättat för vänner och familj om tragedin, så har nästan alltid den spontana reaktionen varit: ”Åh, stackars Tobbe!”

Så vad kan vi lära av denna sedelärande historia? Låt inte fina broderier ligga, utan brodera färdigt dem! Även den mest perfekte make kan göra misstag! och det viktigaste av allt: Ställ aldrig en broderikasse bredvid pianot!

Share

28 svar på ”Broderi-tragedi

  1. Jag lovar att aldrig ställa en broderikasse bredvid ett piano! Jag säger som släkten:
    ”Stackars Tobbe!” om det nu är Tobbe som är din duktige man!! men jag säger också: ”Stackars dig!” för det känns väldigt hårt att förlora en sak men ägnat så mycket tid åt som ett vackert broderi.!

  2. Skönt att vi inte har något piano. En till ”note to myself”: Förvara i fin plåtburk eller tygkasse för att minimera risken av att någon tar fel (plastpåsar från ica är inte heller så lämpliga).
    Delar din sorg, för när jag läste tragedi så tänkte jag pälsängrar, men det här var värre.

      • Ger sig pälsänger även på linnebroderier eller räcker det med att vara rädd om yllebroderierna? Osa!

        • Ylle, inte linne. Men du ska ändå vara rädd om linne, för det finns ju kackerlackor och de kan knapra i sig linne om de är hungriga. Omggg mums!
          Men glöm inte pianon. De är mycket farligare enligt min erfarenhet.

  3. RIP

    Det känns som att den här bloggposten är din begravning av broderiet i fråga, jag tycker att du trots det stora traumat (vilket det ju faktiskt var initialt) tar det hela bra.

    Jag har lärt mig läxan att aldrig slänga påsar utan att noga inspektera innehållet. Förlåt så mycket och tack för att du nämner mig i så snälla ordalag trots den hemska händelsen.

  4. Klart jag blev nyfiken och måste läsa 😉
    Huvvaligen – och jag säger stackars er i stället. Tror att ni lider båda av denna förlust.

    På olika bloggar kan man ibland se en katt eller hund som har haft ”litet roligt” när matte lagt sin stickning alltför lättillgängligt. Det har jag lärt mig av så när vi är hundvakt till yngste sonens ”waffs” så lägger jag undan stickningen väldigt högt!
    Tänker nu att det är tur att jag inte har något piano! ;-))

    Vi är numera och broderar i Slöjdhuset – udda veckor torsdagar. Kommer du?
    /kram Gun

    • Jag har en hund som gillar garnnystan, men broderierna låtar han bli, som tur är.
      Jag har ju koll på er på Broderikafésidan, så jag vet att ni har flyttat. Jag hade tänkt titta in i år, men hittills har mina torsdagar varit fullbokade. Vi får se framöver. Tack för att du tänker på mig.
      Kram.

  5. Fy så tråkigt! Eftersom jag precis börjat sy yllebroderi, så förstår jag till fullo eländet… Jag antar att Tobbe genast ilade ut och köpte ett ännu större broderi som kompensation? Ha det bra! /eva k.

    • Faktum är att mitt försvunna broderi fortfarande går att köpa som materialsats hos Brodera Mera. Tobbe, som är väldigt lösningsorienterad, föreslog genast detta. Men just nu känner jag inte för att göra om hela projektet. Jag har så många andra broderiprojekt som känns viktigare.

        • Bra idé Eva!
          Både påbörja och avsluta kanske. Ska kolla med honom om han är pigg på det.
          Jag kollade – han är inte pigg på det. Asch då!

  6. Stoooor tröstekram, vad ont det måste ha gjort!

    (För att fylla på med hemska historier: vår katt kissade på mammas dyrbara broderi när jag var liten. Mammas intresse för broderi kom av sig helt.)

    • Tack snälla Jenny!
      Din stackars mamma. Det var ju ändå tur att det var broderiintresset och inte kattintresset som kom av sig.

  7. Ja först hann jag tänka på olika typer av broderitragedier som min livliga fantasi tillät. En var pälsängrar (check) och en var bortkastat av misstag (dubbelcheck), uppbrunnen, uppäten och missfärgad. Inte kunde jag dock ana att ett piano var inblandat! Jösses amalia vad olyckliga både du och din rara Tobbe verkar ha blivit för detta ack så olyckliga historia. Phuu!
    Men det är som ni verkar resonera bara att acceptera och gå vidare och leva med det….
    Min man råkade ha sönder (på ett tyvärr förutsägbart sätt) en keramikskål som jag haft ett fasligt sjå med att få en snygg form i porslinslera och sedan glacera… Den tog låååång tid att testa fram. Min man har svårare än jag att släppa detta. Jag fick liksom trösta honom när det hände…
    Det var mycket intressant att läsa kommentarerna till detta inlägg – både rörande och roande.
    Även jag har som knep att lägga alla garner, stickningar, virkningar och broderier i tygpåsar för att jag eller annan familjemedlem, som tidigare kommentator skrivit, inte skall råka kasta bort. Kan nämnas att det ligger/hänger tygpåsar lite överallt…
    Lycka till!
    Malin

    • Beklagar keramikskålen. En mer förutsägbar olycka, det är sant, men jättetråkigt ändå förstås.
      Tygpåsar är kanske lösningen. Jag vet att Tobbe aldrig skulle kasta en tygpåse.

  8. Så gräsligt retfullt! Jag skulle grämt mig till döds och sen av bara farten köpt en ny och gett mig katten på att den skulle bli färdig.
    Piano, man och broderi verkar vara en riskabel kombination. Den farligaste komponenten verkar tyvärr vara mannen, därför har jag numera endast piano och broderi. Inget har hänt utom att minsta kissekatten Doris trasslar till mina garner som jag köpt av dig, Helena.

    • Haha. I mitt fall är både pianot och broderiet borta, bara mannen kvar.
      Hälsa Doris från mig.

  9. Vilken tråkig historia! Stackars er båda skulle jag väl vilja säga, snarare, för hans samvete och din förlust! Hoppas det känns bättre nu, hjälper säkert att lägga tankarna på ett nytt projekt (men det har du nog redan gjort 😉 )

    Mvh Amanda

    • Tack för din medkänsla. Ja, livet går ju vidare. Den här bloggposten och alla snälla och roliga kommentarer har varit en stor hjälp faktiskt.

  10. Hej, du, det är bittert, att mista ett broderi på ett sånt snöpligt sätt. Jag förstår din sorg. Själv har jag aldrig förlorat ett broderi men väl en stickning. Jag som inte bruka sticka följde en stickadventskalender ett år(på nätet). Det var sent i december, när jag åkte tåg till Stockholm med mitt jobb och glömde påsen med stickningen på sätet. Det gick bara inte att få tillbaks den, min nästan färdiga adventsstickhalsduk. De hade väl slängt påsen direkt.
    Men jag sörjde den länge. Att inte få lov att göra den klar.
    Så jag förstår dig.

    • Åh Henriette, det är min skräck. Att glömma på tåg eller buss. När jag gick och utbildade mig i broderi på Handarbetets vänner så var jag alltid livrädd att glömma broderiläxan på tunnelbanan.
      Fast din halsduk kanske hänger runt halsen på någon lycklig person. Du kan väl tänka så.

  11. Sörjer med er! Just nu går jag genom en något mindre sorg. Stickade en kofta som blev lite, men dock, för stor! Speciellt ärmarna! Vet inte hur jag ska hantera detta. Koftan är av ylle, fick tips om att tumla den någon minut, då kan den gå ihop.

    Själv förvarar jag alla mina projekt i korgar. Just nu är tre korgar belamrade, en med stickning, en med virkning och en med broderi. Då ser ALLA i familjen vad som finns i, vi har inga djur, och det spelar ingen roll om jag ställer korgen vid pianot.

    • Tack för omtanken. Jag vågar inte ge goda råd när det gäller stickningar. Hoppas det löser sig för dig.
      Smart av dig att vara så konsekvent med var du förvarar projekten. Själv trodde jag att just det rum där mitt broderi stod var fredat, men det var den där himla pianoflytten som ställde till det.

  12. Vilket öde och paradox. En frivilligt städande man ställs emot ett bortslängt broderi! Två tankar dyker upp; förvara kära broderier i vackra egentillverkade påsar samt tänk på broderiet med alla figurer och växter, så glada de ändå måste vara att ha fått ta del av din kunskap och ditt intresse för broderi. De fick vara med ända till ni var helt färdiga. Innerligheten mellan brodös och broderi kan ingen ta ifrån er.

  13. Det var en ryslig och hemsk historia, med en otroligt sorglig slut!

Kommentarer är stängda.